Sällan har jag varit så rädd

Godmorgon på er☀️

Oj vilken vecka. 

En sak är säker, det är inte alltid så att foton säger hela sanningen. 

Vi var ju i Alcolea, denna fina och mycket trötta lilla by. Huset som vi tittade på lämnade mycket att önska. För att uttrycka mig milt. 

Sen var vi och tittade på det lilla fina huset djupt ner i en dal med tio grannar och en mil på smala serpentinvägar för att nå någon som helst civilisation. 

På onsdagen så skulle vi då till det lilla huset med gröna stolar. Huset som jag satt allt mitt hopp till. 

Efter lite körning upp för berget, så skulle vi svänga av och fortsätta på en liten otroligt slingrig väg. Bred som en smal cykelbana, i sju kilometer. Det blåste kraftigt, och det känns ganska tydligt en husbil. Konstant ett stup ner på ena sidan av den smala serpentinvägen, ibland på båda🥺

Jag kan erkänna att jag var allt annat en kaxig då. Tvärtom så var jag livrädd och vågade inte ens andas. 

Vi insåg att även detta hus, med sina gröna stolar låg i en liten gryta som var omöjlig att ta sig ner till med vår husbil. Så vi parkerade på ett ställe där ”cykelbanan” var lite bredare och jag gick ner till ”grytan” på mycket skakiga ben. Samtidigt som jag talade om för Anders att jag kommer inte åka med tillbaka, utan att jag kommer att promenera. 

Mäklaren kom, och visade oss in i huset med gröna stolar. 

Det var så litet. Allt var minimalt. ”Badrummet” kan ha varit på 

ca 1,5 m2, och dörren var en bit kortare än vad jag är lång. Anders kunde inte stå raklång i köket ens. 

Även möblerna var små. Det var som att ha kommit in i ett hobbithouse. 

Det var bara att inse att här skulle vi aldrig kunna bo. 

Även om jag nästan hellre köpte huset, för att slippa åka tillbaka på denna lilla väg från helvetet. 

Vi tackade mäklaren som tog sig tid att visa oss detta lilla dockhus. 

Tillbaka till husbilen, nu skulle den vändas, på cykelvägen med ett djupt stup på andra sidan. 

Detta kommer gå åt helvete tänkte jag. Men jag kan ju inte låta Anders köra ensam, ska han stryka med så är det bättre vi gör det tillsammans❤️

Tack och lov så är Anders en bra chaufför, och vi kom tillbaka helt oskadda. Bara mitt hjärta som var lite klent och benen skakiga. 

Torsdagen kom, och nu var det dags för nya husvisningar. Denna gången i Canillas de Aceituno. Mitt i byn, en levande liten by uppe i bergen. Många turister tar sig hit för alla vandringsleder i bergen. Nästan bara vita hus, de flesta av dem är i mycket fint skick. Här finns restauranger, affärer, apotek, bibliotek och barer. 

Vilken fantastisk vy över både berg och dalar. Man kan se sjön, som vi campar jämte just nu. Man kan även se havet. 

Inte ens en timme från Málaga och en knapp halvtimme till havet. 

Vi tittade på ett litet townhouse. Men igen kunde vi inte gå upprätta och här var toadörren ännu lägre. Eventuellt hade vi kunnat komma in där om vi backade in och samtidigt hukade rejält😂.

Mäklaren tog oss då till ett annat hus. 

Nu ska vi ju inte hoppa jämfota än, men det kändes rätt tyckte både Anders och jag.

I detta hus, som kräver en hel del kärlek och piffning, så kunde vi både andas och stå raklånga i alla rum. Det fanns ett badrum, inte bara en toalett i en garderob. Tre sovrum, kök och vardagsrum. Tvättstuga fanns också. 

Men bäst av allt, en takterrass😍med denna utsikt.

Idag ska vi lägga ett bud.  Så nu håller vi tummarna👍🏼

Önskar alla en underbar helg💕

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s