Ligger här som vanligt och lyssnar på min älskade man som sover jämte mig.

Innan lysande jag till den vinande vinden, som drog förbi utanför på bara några minuter. Efter den kom några regnstänk mot rutan, sen tystnade även det.

Jag funderar på livet, på lycka. Vad är det egentligen? Det har så olika mening för oss alla.

För vissa är det familjelivet, bygga bo, få barn, fredagsmys. Att få vara med och förhoppningsvis påverka och forma sina barn till att växa upp och bli fina, starka, älskade barn, ungdomar och hela vägen till vuxna.

För andra så är det att resa, se nya vyer, känna nya dofter och aromer, träffa nya människor från olika kulturer, se och lära sig mer av världen genom sina resor.

Några utmanar sig själva hela tiden med att cykla från Sverige till Portugal, bestiga Mont Everest, maratonlopp och Vasalopp.

Alla är vi olika. Alla definierar vi leva livet och lycka olika.

Men oavsett, vem man är eller hur man definierar det. Så är jag övertygad om att vi alla har något gemensamt. Vi behöver vara behövda av och för någon. Vi behöver känna en tillhörighet någonstans. Vi behöver vara älskade av någon. Någon måste inte vara en livspartner. Men någon måste vara den, där man känner att man har sin trygga hamn. Den som finns där när det stormar runtomkring. Den man får vara sig själv hos. Den man vågar visa sin nakna sanning hos.

Vi behöver alla den där trygga hamnen eller famnen. Vi behöver tillhöra. Vi behöver ett sammanhang.

Igår blev jag än en gång påmind om hur kort och skört livet är. Patrik, han som alltid hade ett leende på läpparna och en kram när man mötte honom. Patrik, en fin, levnadsglad, ung man somnade in. Jag tänker på alla Patriks nära och kära. Jag tänker på hur många som saknar och sörjer. Jag tänker på hur skört livet är.

Fina Patrik, vila i frid❤️

.

.

Var rädda om er och varandra🤍