Sanningen om Bergsbestigningen

I söndags så tog vi på oss friluftskläder och snabba skor.

Nu skulle vi till La Maroma, toppen i bergskedjan Sierra de Tejeda. 

Vi läste att det skulle ta mellan 8-9 timmar. 

Men då det finns en skylt här nere i byn, där det står att det är 5,5 km till toppen, så förstod vi att det kommer vara jäkligt brant, men kan omöjligt ta 8-9 timmar. 

Så vi gav oss iväg, Eva-Lena, Per, Anders och jag, utrustade med nån torr brödbulle fylld med ost och skinka från bageriet, varsin flaska vatten och en påse nötter. 

Vi gick, på smal stenig stig som hade en kraftig lutning. Men vilka vyer, och så många bergsgetter. 

På ett ställe så kryllade det av dessa vackra djur, med sina jättelånga horn. De rörde sig enkelt och snudd på ljudlöst uppför berget. 

Själv flåsade jag som en liten gris. Men vi tog oss uppför. Vi tog oss uppför i 5,5 km, som det stod på skylten… vi var långt ifrån någon bergstopp. Vi fortsatte, då vi tänkte att har vi tagit oss så här långt, så är det bara att fortsätta, det kan ju inte vara så långt kvar. 

Men efter 6,6 km, så insåg både Eva-Lena och jag att vi skulle nog vända trots allt, för hur som helst så ska vi ju tillbaka också. Som man säger, ner kommer man alltid. Men, tro mig det var inte bara att sätta sig på rumpan och åka nerför berget. 

Så vi åt vår torra brödbulle innan vi påbörjade vår hemfärd. 

De smala stigarna med sten på, gick precis lika brant fast nedåt. Men nu märkte vi av hur lätt stenarna rullar i nerförsbacke. Så det gällde att hålla koll på vart enda steg. Vid ett ställe hade vi sett att den gröna leden delade sig, så vi valde den väg vi inte gått tidigare. Givetvis var den längre. Vi försökte gena på några ställen. Vid ett ställe hamnade vi på en kulle vi trodde vi kunde ta oss ner ifrån, men väl nere så insåg vi att det var ett stup på ca 3 meter. Med ben som spaghetti och onda knän, insåg vi att vi ska nog strunta i att hoppa. Så vi fortsatte framåt och till slut kom vi ner på något som liknade en väg. 

När vi väl nådde Canillas de Aceituno, så hade Eva-Lena ett pajat knä och jag hade två pajade knän. 

Det är en brant backe nedför sista biten i byn från själva bergsstigarna. Den biten gick inte fort för dessa två halta damer vill jag lova. 

Men vår bergstur, landade på 16,1 km, innan vi nådde torget och fick ett bord i solen och ett par välförtjänta öl. 

Våra tappra män, fortsatte till toppen, vilket var grymt jobbat. Det visade sig att det var ytterligare 3km kvar från där vi kvinnor avvek. 

Men de var smarta nog att ringa oss på vägen ner och fick då reda på att ta samma väg tillbaka som dom gick upp. 

Så någon timme efter vi satt oss utpumpade och matta på torget så kom Per och Anders, även de bra möra. 

Jag kan erkänna att det känns i kroppen fortfarande. 

Visst, två av oss nådde inte toppen, men vi är nöjda ändå. För detta var utan överdrift det jobbigaste jag någonsin utsatt min kropp för. 

Ha en fortsatt fin onsdag 🧡


http://www.workonlineglobal.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s